En deny-regel är den enda gräns du får

· 5 min läsning

Allt annat som en agent-harness kallar en behörighet är en bedömning av kostnad. Det är värt att säga rakt ut, eftersom gränssnittet inte gör det: en godkännandefråga, ett läge som heter Auto och en inställning för skrivbara rotkataloger ser alla ut som samma sorts sak, och bara en av dem är en gräns som systemet håller oavsett vad.

OHarness har fem behörighetslägen. Manuellt frågar före allt som ändrar tillstånd. Godkänn ändringar släpper igenom filskrivningar och frågar om resten. Plan nekar varje ändring och läser bara. Auto släpper igenom ändringar och rutinkommandon och frågar om de riskabla. Bypass godkänner allt.

Fyra av de fem är en ratt för hur ofta du blir avbruten. Den femte är inte ens ett läge.

Vad klassificeraren faktiskt mäter

Auto är det läge de flesta landar i, så det är värt att veta vad som avgör. Klassificeraren bakom det mäter skadeomfång, inte avsikt: rm, sudo, git push, kubectl, npm publish, en skrivning till en absolut sökväg utanför /tmp. Allt den inte känner igen som rutin frågar fortfarande.

Den slagsidan är avsiktlig och den enda rimliga. Det misstag som kostar något är att godkänna ett kommando som förstör arbete. Misstaget åt andra hållet är att få frågan om ytterligare ett ls, vilket kostar ett tangenttryck. En klassificerare som är inställd på att vara smart om det andra är en klassificerare som förr eller senare kommer att ha fel om det första.

Men en försiktig klassificerare är fortfarande en klassificerare. Den läser ett kommando och gissar. bash -c 'python -c "..."' är en rad skal vars skadeomfång inte syns i argumenten alls, och inget mönsterarbete löser det, eftersom informationen inte finns där att läsa.

Reglerna som inte är gissningar

Under lägena ligger tre listor, som matchas mot både ett verktygsnamn och en Tool(argument)-form:

{
  "allow": ["Bash(npm run test:*)", "mcp__github__get_*"],
  "ask":   ["Bash(git push*)"],
  "deny":  ["Bash(rm -rf *)", "write(.env*)"]
}

deny slår allt, även bypass-läget. Det är den enda meningen i behörighetssystemet som en människa kan lita på helt: det finns inget läge, inget godkännande och inget ”tillåt alltid” som öppnar en väg som en deny-regel har stängt. Allt ovanför det — lägena, klassificeraren, frågorna — är byggnadsställningar kring frågan om hur mycket du vill bli tillfrågad.

Godkännanden sparas, och var de sparas spelar roll. ”Tillåt alltid” skrivs till en inställningsfil i ett av tre omfång: ~/.oharness/settings.json för en personlig vana, .oharness/settings.json för något som hör till repositoriet och kan granskas i en pull request, och .oharness/settings.local.json för ett val per utcheckning som hålls utanför Git. Nekanden ackumuleras över alla tre och åsidosätts aldrig av ett snävare omfång, eftersom ett projekt måste kunna förbjuda det som en användare har tillåtit globalt.

Det som skrivs är det mest specifika mönster som täcker det du godkände. Att godkänna Bash(npm test) får inte i tysthet bevilja varje Bash(...), och att godkänna ett verktyg i en ansluten app får inte bevilja resten av den appen, än mindre varje app du har anslutit. Ett behörighetssystem som vidgar sig själv medan du klickar dig igenom det är sämre än inget behörighetssystem alls, eftersom det skapar en inställningsfil som läses som en policy och beter sig som en bypass.

Skrivbara rotkataloger är en policyspärr, inte en sandlåda

workspaceMode är read-only, workspace-write eller full-access, och kontrollen körs före godkännandefrågan — att erbjuda någon ett val som policyn redan förbjuder är ett bra sätt att lära dem att frågorna är dekoration.

Det är värt att vara exakt om vad kontrollen är. Den granskar verktygsargument och nekar sökvägar utanför de tillåtna rotkatalogerna. Den begränsar inte processen. Ett skalkommando kan nå varje sökväg du kan, och python -c-fallet ovan sätter argumentgranskning helt ur spel. Verklig inkapsling är en funktion i operativsystemet — en container, en VM, ett användarkonto med färre rättigheter — och en harness som påstår något annat säljer känslan av en gräns.

Alltså: ett skydd mot misstag, vilket är det mesta som går fel. Inte ett skydd mot ett målmedvetet kommando, vilket är det folk tror att de har köpt.

Spåret är den del du kommer att vilja ha senare

Varje behörighetsbeslut registreras bredvid transkriptet som gav upphov till det, som två rader parade via id:

{"kind":"decision","id":"dec_9f2c","tool":"bash","behavior":"ask","principal":"Bash(npm test)"}
{"kind":"answer","id":"dec_9f2c","outcome":"allowed","remembered":"Bash(npm test)"}

Beslutet är vad reglerna sa. Svaret är vad människan sa. En ask utan svar betyder att processen stoppades medan frågan fortfarande visades på skärmen — vilket är exakt det tillstånd du inte kan rekonstruera ur minnet en vecka senare. outcome: "unavailable" är det fall där systemet stänger: ingenting kunde fråga, så anropet nekades utan att någon människa var med.

Det är på om du inte stänger av det, eftersom spåret kostar några korta rader per tur och det tillstånd där det saknas pålitligt är det tillstånd där det visar sig ha behövts. Det stannar på den dator som fattade besluten: synkroniseringen skickar transkript och artefakter men medvetet inte detta, och det raderas tillsammans med sin session.

Skrivningar till det sker utan att vänta på svar men i tur och ordning. Det är en avvägning som gjorts med flit — registreringen får inte fördröja eller fälla ett verktygsanrop, så en misslyckad skrivning blir en varning i loggen snarare än ett nekat kommando. Spåret beskriver vad som hände. Det spärrar det inte. Vilket återigen är samma distinktion: vet vilka av dina kontroller som är bedömningar och vilken som är en gräns.


OHarness är en agent-harness med öppen källkod, MIT-licensierad. Behörighetsreferensen har hela tabellen över lägen, omfång och regelformer, och arkitekturreferensen tar upp var behörighetsskiktet ligger i förhållande till modellen och verktygen.